Martina

När livet dog ut.

Så hade den katastrofala revolutionen satt sitt spår. Staden var stillsam och grå. Träden och gatorna vara blottade för tomheten.

Det var en kylig eftermiddag och folket var på väg hem från dagens aktiviteter. Jag kände hur dagens stress for ut genom deras andetag. Folket hade blivit befriade från den strukturerade vardagen. Jag var där, men ingen såg mig.

Plötsligt började marken vibrera och folket stannade upp. Deras blickar flackade av vetskapen att inte veta vad som hände. Jag stannade också upp. Aldrig i hela min existens har jag varit med om något liknande. Det ofattbara som hände drabbade en hel stad och lämnade mig ensam kvar.

Ett svart slukande hål på väg mot en obekant framtid. Om vi kunde ana vad som skulle ske härnäst skulle vi reagera. Sätta stopp för det som senare skulle betecknas revolution.

Universum är så fascinerande och stort. Där finns det tusentals obekanta föremål. Om någon hade frågat mig om jag visste vad som fanns där uppe hade svaret varit nej. Jag kan egentligen inte tänka, jag har ingen koll på vad tiden är eller vad som egentligen sker. Men jag kan ana och på så sätt har jag insett att det har hänt något som egentligen inte borde hända.

Kraschlandning mitt på Stora torget. Liven rörde sig i takt med tiden men plötsligt stannade vardagen upp. 

Flickan gav en kontrast till den gråa staden. Hennes hår som var blänkande rött lyste upp färglösheten.