Martina

Jag sitter och bläddrar igenom bortglömda bilder. En bild var på Lennart. Saknaden får mig att fälla några tårar. Jag saknar honom.

Dagen han dog, 27 september, minns jag så jävla tydligt. Jag minns att jag missade bussen till skolan på morgonen. När jag var påväg hem från skolan ringde mamma och sa att hon hade nåt att berätta, så hon kom och hämtade mig vid bussen. Det brukar hon aldrig göra annars. I bilen kom känslobomben. Mina tårar forsade, likt ett stort vattenfall.

Det var inte mammas fel, jag minns att jag var så jävla sur på henne den kvällen. Tidigare på dagen skulle hon hämta posten och Lennart fick syn på henne. Han var på andra sidan vägen. Han blev glad och sprang över, men han kom aldrig fram. Det var inte hennes fel och jag ångrar faktiskt att jag skyllde allt på henne. Att det var hennes fel. Men jag var så förvirrad, trött och ledsen den kvällen. Jag mådde piss. Det var äckligt mycket höst ute och mina känslor var tunga. Jag var inte i balans. Jag minns hur jag mådde. Helvetes mående.

Usch. Jag saknar Lennart och jag vill jättegärna ha tillbaka honom. Han betydde (betyder än) mycket för mig. En katt är inte bara en katt. Det är en familjemedlem.

Det har gått ett halvår och jag vet att Lennart har det bra var han nu är någonstans (rutten och sönderäten av maskar i jorden säkerligen, ehehehe...) Han vilar i frid och tänker på mig. Det vet jag.

Jag har Tzatziki. Han är en dyrbar stjärna som hade turen att falla ner på denna trista, ledsna, glada, roliga, hemska jord. Han ligger mig varmt om hjärtat och jag är så rädd att förlora honom.

Ta till vara på tiden tillsammans. Ta till vara på all tid över huvud taget. Ta till vara på det innan det är försent.