Martina

Jag klarade det!!
 Jag har klarat att arbete flitigt trots att motivationen försvann någon gång under den sista terminen i högstadiet. Motivationen fanns där någonstans även om den försvann. Annars hade det aldrig gått

Jag är stolt över mig själv. Det måste jag säga. Jag klarade att arbeta upp två IG till två G. I två ämnen som jag tycker är trista och ganska svåra. Matematik och kemi. Man hör bara på namnen hur trista dom är.
Trots motgångar klarade jag det. Låt mig berätta.

Jag vet inte exakt när, i slutet av nian tror jag.
Jag tappade bort min bästa vän. Hon blev en annan person. Inte den som jag kände.
Jag hade en stor böda på mina axlar, både med matematiken och bästa vännen. Lärarna fattade inte.
Dom nämde hela tiden "blabla, var är hon" osv. Dom förstod inte.
Dom såg inte hur hon mådde.
Dom såg inte hur jag mådde. Jag var ledsen. Vilsen. Trött. Irriterad.
Jag vågade inte säga så mycket. Säga hur jag verkligen kände. Lärarna skulle fatta allt fel. Det är i alla fall vad jag tror.
Nu delar jag med mig till dig bloggen, min vän. Du säger inget. Du har bara öppet för allmänheten.
Det var minst sagt en svår tid. Jag och min vän hade gått i samma klass sen dagis. Vi har vuxit upp tillsammans. Sen tog det slut, bara sådär. Sorligt men sant.

Hur är det idag, kanske ni undrar? Det har inte gått år och dagar sen det tog slut. Men vi har tappat kontakten, vilket jag tycker är helt okej. Då får jag tid att tänka på annat som får mig att må bättre. Som mina andra vänner.
Jag slipper att få återblickar hur det egentligen var. För jag vet, likaså hon att det inte kommer bli som förr.
Det har hänt mycket.  Man säger att allt går om man vill, men detta går inte. Hon lever. Jag lever. Och jag tror att båda någonstans har en saknad till varandra. Men något Vi blir det inte igen.

Jag lyckades i alla fall sluta nian med bra betyg. Allt har ett slut.
Dom här 3 åren har varit fina, roliga och galna. Jag kommer sakna 9e till hösten. 
Jag undrar vad jag kommer göra i höst. Förhoppningsvis kommer jag börja på Viskastrands gymnasium. 
Gå i en mediaklass. Åh, vad jag längtar. Jag skriver mer om det sen. Om mina framtidsplaner. 

Till sist vill jag tacka alla 9e-are. Tack för att jag har fått vara en av er. Tack för att ni har förlängt mitt liv
(ett gott skratt förlänger livet) Tack för allt ni har irriterat mig med. Tack för klassresan. Tack för att ni har förgyllt mina alltför trista lektioner. TACK! & tack Tranängskolan. För all kunskap. Tack för dom här 10 åren.
Glöm mig inte / er Martina.