du var mitt hjärta du blev min sorg

Jag sitter och bläddrar igenom bortglömda bilder. En bild var på Lennart. Saknaden får mig att fälla några tårar. Jag saknar honom.

Dagen han dog, 27 september, minns jag så jävla tydligt. Jag minns att jag missade bussen till skolan på morgonen. När jag var påväg hem från skolan ringde mamma och sa att hon hade nåt att berätta, så hon kom och hämtade mig vid bussen. Det brukar hon aldrig göra annars. I bilen kom känslobomben. Mina tårar forsade, likt ett stort vattenfall.

Det var inte mammas fel, jag minns att jag var så jävla sur på henne den kvällen. Tidigare på dagen skulle hon hämta posten och Lennart fick syn på henne. Han var på andra sidan vägen. Han blev glad och sprang över, men han kom aldrig fram. Det var inte hennes fel och jag ångrar faktiskt att jag skyllde allt på henne. Att det var hennes fel. Men jag var så förvirrad, trött och ledsen den kvällen. Jag mådde piss. Det var äckligt mycket höst ute och mina känslor var tunga. Jag var inte i balans. Jag minns hur jag mådde. Helvetes mående.

Usch. Jag saknar Lennart och jag vill jättegärna ha tillbaka honom. Han betydde (betyder än) mycket för mig. En katt är inte bara en katt. Det är en familjemedlem.

Det har gått ett halvår och jag vet att Lennart har det bra var han nu är någonstans (rutten och sönderäten av maskar i jorden säkerligen, ehehehe...) Han vilar i frid och tänker på mig. Det vet jag.

Jag har Tzatziki. Han är en dyrbar stjärna som hade turen att falla ner på denna trista, ledsna, glada, roliga, hemska jord. Han ligger mig varmt om hjärtat och jag är så rädd att förlora honom.

Ta till vara på tiden tillsammans. Ta till vara på all tid över huvud taget. Ta till vara på det innan det är försent.


En bonde på Peppe's Bodega



Ibland kommer det dagar då jag känner smärtan av saknaden till Lennart. Ibland kommer det dagar då jag inte saknar honom alls (fast det gör jag ändå, längst in i benmärgen). Just idag är det en sådan dag då jag bara vill krama om Lennart riktigt mycket. Jag saknar honom nåt så otroligt.

Jo, men visst, det kan tyckas lite töntigt att sakna en katt bra sådär, men fan. Om min lillebror hade blivit överkörd istället hade jag saknat honom lika mycket (hemskt att tänka så, men ändå) Lennart bodde under samma tak som mig lika många år som min lillebror är idag. 8 år. Det är klart att man känner en otrolig saknad ibland.

Lennart var underbara, men livet kommer och går. Det är bara så.



Mitt i all saknaden till Lennart så har jag en annan pucko att krama, Tzatziki. Han är så jävla gosig och korkad. Han fyller upp Lennarts tomma plats i sängen (knubbeubbe).
Lennart var bonde och Tzatziki är och var Peppe's Bodega-snobb. Typ.



Sen finns det en till som är korkad och gosig. Han heter Ringo och är en golvmopp. Han är en bra typ.

Jag älskar mina fina nötter. Från hjärtat.


min sötnos



Han drömmer om mig.
Jag drömmer om honom.
Han saknar mig och jag saknar honom.

jag kommer aldrig, nej aldrig glömma dig
för du har satt fördjupa spår
Caroline af Ugglas - Måste världen va så liten


min stora kärlek



Jag tror du såg att jag var ledsen
när jag titta ner och tog bort en tår
för jag vill inte att du ska veta
att jag gråter när du går
sa till mig själv
ja håll tillbaks
håll tillbaka
ja, le bara le

Se mig - Caroline af Ugglas


sötnos

De heter Lennart och Tzatziki.
Det är obeskrivligt hur mycket dom betyder för mig. De är ju bara djur men ändå kan dom betyda en hel del för en. Vi har även en hund, som ser ut som en golvmopp och heter Ringo. Jag var inte jätteförtjust i Ringo när vi skaffa honom, men ju mer dagar som passerar desto mer kärlek betyder han.Men så är det, ju mer man lär känna personer/djur desto mer gillar och accepterar man dom.

Ovanför ser ni ett urdrag i mitt brev som jag skrev till min lärare i svenska.
Jag är förvirrad, för nu finns inte Lennart i livet längre. Men han finns i mitt hjärta.
Han blev påkörd igår.

Jag är helt slut, tårarna tar aldrig slut. Jag vet att han har det bra, han slapp lida för sina troligtvis hårda smärtor. Jag vet inte hur han kände. Men jag kan inte låta bli att gråta för jag saknar hans närvaro.
Nästan varje morgon satt han på köksbordet och väntade ivrigt tills han fick smaka av min smörgås.
Jag saknar att vara irriterad på honom när han envisades att gå ut på morgonen när jag skulle gå till bussen. Han fick absolut inte gå ut då, för jag hade inte tid att bära in honom när han följde efter som en tok. Han gillade att gå ut på promenader, klösa på våra ben när han var hungrig eller ville gå ut. Vår käre Lennart.
Jag saknar att klappa honom när han vilade i mitt fönster.
Jag saknar att vänta otåligt på kvällen tills han ville komma in så att sedan ge honom mat.
Åååh, det finns så mycket att skriva.
 För han är och kommer alltid att vara en speciell katt.
I åtta år har han funnits nära mig men nu vilar han i frid.
Det är klart att jag är ledsen, förvirrad och tom.
Jag har haft honom lika länge som jag har haft min minsta lillebror.
Fan vad hårt allting känns nu..
Lilla Lennart kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Mitt i all sorg och förtvivlan får jag inte glömma Tzatziki, min andra katt.
Nu ska han pysslas om som en riktig kung. Han är så fin.





Du var mitt hjärta
Du blev min sorg
- Caroline af Ugglas & Tommy Nilssons Du var mitt hjärta


Tårarna tar aldrig slut




Jag älskar och saknar dig så jävla mycket, Lennart.


sommartider

Vintern blev för lång, det är därför jag inte riktigt kan hantera värmen som har varit nu dem senaste dagarna.
Man har vänjt sig vid kyla och bitande kinder. Det kanske är dags att ställa om sig?
 Att vänja sig vid värmebölja och kinder som bränner.

Jag gillar sommarlov. Smutsiga fötter, fin sommarmusik, T-kvällar, fräknar på solbränd hy, vattenstänkta kroppar i solens varma strålar, solblekt hår och sena nätter är också väldigt omtyckt.
Trots att det har varit en stor skillnad mellan graderna.

Till sist vill jag säga, jag älskar sommaren!

Gör ni?


Dagen har inte börjat

Jag konverserar med söta Viktoria på msn.
Jag lyssnar på fin, betydelsefull musik.
Jag dricker iskall coca cola.
Mina ögon tåras av den starka kolsyran.
Fin kväll, fin morgon.




så länge man minns är man inte död

Jag klarade det!!
 Jag har klarat att arbete flitigt trots att motivationen försvann någon gång under den sista terminen i högstadiet. Motivationen fanns där någonstans även om den försvann. Annars hade det aldrig gått

Jag är stolt över mig själv. Det måste jag säga. Jag klarade att arbeta upp två IG till två G. I två ämnen som jag tycker är trista och ganska svåra. Matematik och kemi. Man hör bara på namnen hur trista dom är.
Trots motgångar klarade jag det. Låt mig berätta.

Jag vet inte exakt när, i slutet av nian tror jag.
Jag tappade bort min bästa vän. Hon blev en annan person. Inte den som jag kände.
Jag hade en stor böda på mina axlar, både med matematiken och bästa vännen. Lärarna fattade inte.
Dom nämde hela tiden "blabla, var är hon" osv. Dom förstod inte.
Dom såg inte hur hon mådde.
Dom såg inte hur jag mådde. Jag var ledsen. Vilsen. Trött. Irriterad.
Jag vågade inte säga så mycket. Säga hur jag verkligen kände. Lärarna skulle fatta allt fel. Det är i alla fall vad jag tror.
Nu delar jag med mig till dig bloggen, min vän. Du säger inget. Du har bara öppet för allmänheten.
Det var minst sagt en svår tid. Jag och min vän hade gått i samma klass sen dagis. Vi har vuxit upp tillsammans. Sen tog det slut, bara sådär. Sorligt men sant.

Hur är det idag, kanske ni undrar? Det har inte gått år och dagar sen det tog slut. Men vi har tappat kontakten, vilket jag tycker är helt okej. Då får jag tid att tänka på annat som får mig att må bättre. Som mina andra vänner.
Jag slipper att få återblickar hur det egentligen var. För jag vet, likaså hon att det inte kommer bli som förr.
Det har hänt mycket.  Man säger att allt går om man vill, men detta går inte. Hon lever. Jag lever. Och jag tror att båda någonstans har en saknad till varandra. Men något Vi blir det inte igen.

Jag lyckades i alla fall sluta nian med bra betyg. Allt har ett slut.
Dom här 3 åren har varit fina, roliga och galna. Jag kommer sakna 9e till hösten. 
Jag undrar vad jag kommer göra i höst. Förhoppningsvis kommer jag börja på Viskastrands gymnasium. 
Gå i en mediaklass. Åh, vad jag längtar. Jag skriver mer om det sen. Om mina framtidsplaner. 

Till sist vill jag tacka alla 9e-are. Tack för att jag har fått vara en av er. Tack för att ni har förlängt mitt liv
(ett gott skratt förlänger livet) Tack för allt ni har irriterat mig med. Tack för klassresan. Tack för att ni har förgyllt mina alltför trista lektioner. TACK! & tack Tranängskolan. För all kunskap. Tack för dom här 10 åren.
Glöm mig inte / er Martina. 


Ha ett bra liv (vi syns när vi blir äldre)

Jag är Gud's bästa barn, jag håller det jag lovar.

Hon är som en syrlig jordgubbe en varm sommardag. Min före detta kollega inom fysikklubben, min "skratta åt allt jag säger" - vän.. Hon är min klasskamrat. En av dom i den perfekta godisblandningen man har köpt. Ja, i detta fall är godisblandningen klass 9e. Där finns alla sorter, syrliga, salta, hårda och mjuka.
Obsevera att alla innehåller sötningsmedel. Eleverna föddes nämligen inte med en naturlig söthet, tyvärr.

Hon ser nog upp till mig. Jag tror hon uppskattar min närvaro. Jag tror hon uppskattar mitt naturliga sätt att vara. Jag gör detsamma om henne.
Det är med en liten sorgsen känsla jag skriver det här. Snart är det sommarlovet som står på tur och skilsmässan drabbar oss alla. Godisblandningen kommer ta slut. Det är just henne som jag kommer sakna. Jag kommer att sakna att ha någon som lyssnar på mitt ordbajseri. 
 Det är inte säkert att vi ses något mer, men förhoppningsvis gör vi det.
Hon är Becca "proffesorn" P. Min klasskamrat. Solen i mitt solsystem.

PS. Kära klasskamrater (om ni nu läser detta). Ni ska inte tro att ni är som luft för mig. Jag kommer sakna er  också, även om ni inte fick äran att bli uppskrivna på samma sätt som Becca. DS.

Tack för uppmärksamheten. Soliga hälsningar Martina.


Det finns

Även om vi inte tänker på det så finns slutet där.
Någonstans i den obekanta framtiden.
Allt har ett slut, vare sig man vill eller inte. Det finns alltid där, nära oss. Det är av slutet vi får minnena. Minnena som vi lever på, men med tiden suddas dom ut. Bleknar. Men minnen finns alltid där också. Även om dom är svaga. Vi minns och kommer alltid att göra. Vad annars skulle vi glädjas av och sörja över?

Efter 2½ år i tv-rutan var det dags att ta adjö. Uppleva slutet, lämna minnena i våra huvudkontor i norr. Ni som satt bänkade 21:00 vid Svt1 vet vad jag pratar om. Andra Avenyn har nått slutet och lämnat kvar minnena.


Jag kan inte flyga

så länge det finns ett hopp, finns det en framtid

All lycka, mina vänner.



Jag älskar allt jag älskar

Jag är störtkär i /Sandra's blogg/. Bloggen är enkel men jävligt mäktig.
Orden, bilderna, hon, ååååh, jag älskar sånt.

Påtal om älskar. Imorgon är det sista dagen innan sportlovet.
Jag älskar lov.
Dessutom ska jag diska nu, jag älskar att diska.
Sen ska jag skriva fan-brev, kan ni gissa till vem?

Jag älskar allt jag älskar.





Vänskap.



Titta vad -> Åke <- har knåpat ihop! Gulligt av henne.
Massa kärlek.


Ni är söta hela högen!

perfektion existerar inte
eller?


big love.

Utan er är jag inte hel.
Ni är en del av mitt liv.
Jag är ni och ni är jag.
Så är det och så kommer det alltid vara.
Tzatziki och Lilla Lennart,
jag älskar er.

Katterna är en stor del av mitt liv.
De tillhör familjen
Kalasknas.

Har ni några husdjur som ni håller kärt?
En katt som heter Gusten eller en hund som heter Pucko..?


Tzatzik & Lennart.


Vackra rader.

vem kan segla utan vinden?
vem kan skrika utan luft?
Vem kan hata utan ångest?
vem kan älska utan lust?
Luft - Dia psalma
Gamla favoriter
gosh.


Nyare inlägg
RSS 2.0