Martina

I måndags kände jag mig som Kurt Wallander när han, i nästan alla slut, gick och blickade ut på det blåsig havet. Man kan nästan tro att jag var vid havet i Ystad, men tråkigt nog satt jag på en sliten träpall och lät blicken vila över en glittrande Tranemosjö. Det var varmare än vad det var sist när jag satt på samma plats. Här kan ni läsa om den upplevelsen.

Jag passade på att några bilder till omslaget av min novell, men det blev inga som var användbara. Typiskt. Här kommer i alla fall andra bilder som är tagen vid samma tillfälle.